Det finns flera historiska skäl till att Sverige har ovanligt många museijärnvägar. Under 1800- och 1900-talen byggdes järnvägar även på små orter och i glesbygd. Många av dessa var smalspåriga eller byggda för särskilda industrier. När bilismen och lastbilstransporterna ökade blev många mindre banor olönsamma. Då fanns det plötsligt gott om gamla lok, vagnar, verkstäder och stationsmiljöer som kunde bevaras. Järnvägsentusiaster började organisera föreningar och rädda fordon och banor innan de hann skrotas eller rivas.
Sverige hade ett stort antal enskilda järnvägsbolag, särskilt smalspåriga banor. Det har gett museijärnvägarna väldigt olika karaktär – en gammal industribana kan se helt annorlunda ut än en före detta SJ-bana. Sverige hade ett omfattande nät av 600, 750 och 891 mm järnvägar. När dessa lades ner var de ofta separata system, vilket gjorde det möjligt för föreningar att ta över hela sträckor. Det finns en lång tradition av ideella föreningar som tar ansvar för kulturarv, och museijärnvägar drivs i stor utsträckning av just frivilliga.
En lite rolig konsekvens är att Sveriges järnvägshistoria är utspridd över väldigt många museijärnvägar. En förening kan exempelvis bevara en viss epok, en viss spårvidd eller ett visst järnvägsbolag, medan en annan förening några mil bort bevarar något helt annat.
Dagens film är producerad av Emsfors och mer om just Ohsabanan hittar du på denna länk.